Ingemar Stenmarks enorma framgångar i världsdelarna Europa, Asien och Nordamerika har varit ett kärt samtalsämne i idrottsintresserade kretsar. Vi minns hur Sverige under de stora glansåren “stod stilla” när televisionen sände från OS, VM eller framförallt World Cup. Ingemars framfart trollband oss framför TV-apparaterna. Antingen man satt hemmavid eller på arbetet. Till och med i riksdagen var det paus.
När Ingemar Stenmark presenteras i framtida idrottsböcker ser de första raderna kanske ut så här:
“Stenmark, Ingemar, 560318, från Tärnaby, 86 världscupsegrar under 1974-89, två OS-guld, tre VM-guld, ett VM-silver, ett OS-brons, med mera med mera. Hittills oöverträffad i den alpina historien.”
Att samla Ingemars karriär inom ett begränsat textutrymme är självfallet en oerhört svår uppgift. Att välja och vraka bland de fullträffar som kommit under alla de 508 tävlingar som Ingemar fullföljde, kräver en nostalgisk utflykt i minnets rike. Är Ingemar den störste utförsåkaren, trots att han inte åkte störtlopp på allvar?
Många av oss “Målfållans Män”, som följt Ingemar under åren tvekar säkert inför frågeställningen. Flera hävdar att stjärnor som Toni Sailer, Jean Claude Killy, Karl Schranz och Gustavo Thöni hade ett bredare register.
Men vem hade Ingemar Stenmarks fenomenala förmåga att hela tiden anpassa sig i den ständigt pågående alpina utvecklingen? Vem kunde lära sig nya saker så snabbt som Stenmark? Ingemar följde inte bara utvecklingen – han ledde den under nästan hela karriären. Stenmark stod på toppen av sin karriär när utförsåkningen revolutionerades med sina vik-käppar. Det var en svår brytningstid för många skickliga slalomåkare.
Stjärnor som Klaus Heidegger, Paolo di Chiesa, Fausto Radici, Bojan Krizaj, Phil Mahre, Alexander Zhirov, Peter Popangelov, Marc Girardelli, Rok Petrovic och Alberto Tomba har dansat på den alpina slalomscenen. Men Ingemar är sportens ”evergreen”, en slagdänga som alltid fått folk på glatt humör, trots att han själv inte alltid tyckte att omgivningen var så rolig.
13 sekunder från täten
Nu börjar vi den stora utflykten. Ingemar debuterade i de stora sammanhangen 1972. Han blev sjuk i junior-VM och bröt både storslalom och slalomtävlingen. JVM hölls i Madonna di Campiglio, en skidort som senare skulle bli mer bekant för Ingemar och svensk utförsåkning.
Den 7 december 1973 stod Ingemar för första gången på startlinjen i den alpina Världscupen. Han var 17 år och hade mycket att lära i branschen. I Val d’Iseres storslalom kom Ingemar på 46:e plats. Österrikaren Hans Hinterseer som vann, var hela 13,10 sekunder före Ingemar.
Nio dagar senare kom ett genombrott för den svenska utförsåkningen. Ingemar blev nia i slalom i Zell am See, den största svenska framgången i Världscupen dittills. Men det skulle dröja ett år innan den första WC-segern var ett faktum. Men historien om Ingemar Stenmark har många intressanta hållpunkter.
Första europacupsegern
Den 13 januari 1974 vann Ingemar sin första Europacuptävling, storslalom i Sella Neva, Italien.
- 26 januari: JEM-guld i storslalom i Jasna, Tjeckoslovakien
- 5 februari: Första VM-tävlingen, nionde plats i storslalom, Sankt Moritz. I slalom gick det sämre. Ingemar körde ur.
- 2 mars: Första gången på prispallen i Världscupen. Ingemar blev trea i storslalom i norska Voss.
- 18 mars: Ingemar blev svensk mästare i slalom på sin 18-årsdag.
Under åren 1974-79 vann Ingemar nio SM-guld, fem i slalom och fyra i storslalom. Efter 1979 ställde han bara upp i SM en gång, på hemmaplan i Tärnaby 1988. Då blev det inga medaljer för Ingemar. Facit från den första säsongen i Världscupen blev tre andraplatser (slalom i Voss, slalom i Vysoke Tatry, storslalom Vysoke Tatry) och en tredje plats (storslalom i Voss).
Första WC-segern
Stenmark var knappast någon favorit i slalomtävlingen i Madonna di Campiglio den 17 december 1974. Han fick startnummer 12 men var inte bättre än 22:a efter första åket, slagen av amerikanen Geoff Bruce. I det andra åket utklassade ha konkurrenterna med en uppvisning som startade en ny epok. Ingemar var 1,20 sekunder snabbare än Fausto Radici i det andra åket och 0,19 sekunder före tävlingens tvåa, Paolo di Chiesa. En ny stjärna tändes och namnet Stenmark satte känslorna i svall i det nordiska vintermörkret.
Den första svenska världscupsegern i Madonna di Campiglio följdes av ytterligare fyra triumfer. Ingemar vann fem tävlingar under säsongen 1974-75. Ingemar vann slalom i Wengen, storslalom i Naeba (Japan), Garibaldi (Italien) och Sun Valley (USA). Svensk TV började sända fler och fler världscuptävlingar. Dramatiken blev oerhört tät inför säsongsfinalen i italienska Val Gardena. Stenmark, Gustavo Thöni och Franz Klammer hade alla 240 poäng i Världscupen. 50.000 åskådare såg Thöni vinna finalen i parallellslalom mot Stenmark. I kulisserna försiggick allehanda uppgörelser och mygel. Flera av åkarna lade sig frivilligt när de ställdes mot Thöni. På så sätt fick italienarna den final de önskat.
Ingemar var på väg att vinna när han plötsligt fastnade i en port. Men han fick sin revansch ett år senare. TV-bilderna från Val Gardena fick många svenskar att upptäcka utförsåkningen. På ett visst sätt blev tävlingen en milstolpe för sporten. De flesta svenska TV-tittare led med Stenmark efter missen. Ingemar åkte direkt fram till Thöni och gratulerade honom till slutsegern.
Bragdguldet och Jerringpriset till Stenmark
1975 fick Ingemar Stenmark motta Svenska Dagbladets bragdmedalj för första gången. Juryns motivering löd: “För att han med stark vilja och koncentration nått positionen som världens främste.”
1978 delade Ingemar Stenmark och Björn Borg på ett nytt bragdguld. Detta var första gången som SvD:s guldmedalj utdelades till någon en andra gång och när man gjorde det så gällde det både Björn Borg och Ingemar Stenmark, vilka vid millennieskiftet också i samma ordning utsågs till århundradets två främsta svenska idrottsmän. Borg och Stenmarks delade också på bragdjuryns motivering: “För att genom en serie bragder ha befäst ställningen i världseliten”.
Jerringpriset, instiftat av Radiosporten 1979, till minne av radiolegenden Sven Jerring, utdelas efter en omröstning bland alla radiolyssnare. De två första åren, 1979 och 1980 gick priset till Ingemar Stenmark.
Stenmark vann Världscupen
Men tillbaka till pisterna. Gustavo Thöni vann också världscupspremiären, i Val d’Isere i december 1975, tre tiondelar före Ingemar. Ingemar svarade direkt med att vinna slalompremiären i Vipiteno, Italien, den 14 december. Den säsongen blev det sex segrar i Världscupen, men bara en storslalom (Zwiesel, Västtyskland). Slalomsegrarna kom i Vipiteno, Wengen, Kitzbühel, Copper Mountain (USA) och Aspen (USA). OS i Innsbruck blev det första stora äventyret inför en förväntansfull nation. Ingemar blev plötsligt en betydande ekonomisk faktor som fick behovet av stämpelklockor på arbetsplatserna och i regeringskansliet att öka drastiskt. Alla ville se den unge och tystlåtne atleten i hemstickad luva ta upp kampen med Thöni, Gros, Hemmi och de andra kontinentala stjärnorna.
Gatorna var folktomma i de stora svenska städerna den 10 februari 1976. Ingemar Stenmark skulle bli den första svenske alpine guldmedaljören i OS, var det tänkt. När allt var över hade Ingemar fått en bronspeng i storslalomtävlingen. Schweizaren Heine Hemmi vann före landsmannen Ernst Good. Ingemar skulle få vänta ytterligare fyra år på sitt OS-guld. “Snögubben från Axamer-Lizum” var en passande rubrik efter Ingemars vurpa i slalomtävlingen. Stenmark grenslade i sin jakt på blivande guldmedaljören Piero Gros.
Men han lockade ett stort massmedieuppbåd till de alpina tävlingarna. Alla journalister fick exklusiva intervjuer med Ingemar. Det var bara att prata med pappa Erik, så ordnade saken sig. Säsongen 1975-76 vann Ingemar 42,8 procent av alla tävlingar i Världscupen. Men den var långt ifrån hans framgångsrikaste!
Nationalidolen fick vänta till den 3 januari 1977 innan han vann i Världscupen igen. Ingemar började säsongen 1976-77 med fyra raka segrar, men ingen tävling ingick i Världscupen. Ändå blev det tio segrar på 20 starter den säsongen. Den 20 mars 1977 skrev Ingemar ny skidhistoria. Han blev den förste svensk att vinna en världscuptävling på hemmaplan. I Åre var Ingemar helt överlägsen. Han vann både slalom och storslalom.
Den fantastiska säsongen slutade i den spanska solen. Ingemar vann Världscupen för andra året i rad. Efter storslalomsegern i Sierra Nevada bars han i guldstol av Olle Rolén och Torgny Svensson, före detta förbundskaptener i det alpina landslaget. Sju slalomsegrar, tre storslalomsegrar och fyra andraplatser skrevs in i de alpina rullorna. Ingemar hade fortfarande många gyllene år framför sig. Världscupens skapare och dåvarande president, Serge Lang, hyllade förstås Stenmark, men aviserade regeländringar i framtiden.
Stenmark var väl knappast den hjälte som reklammakare och skidpampar i mellaneuropa hade önskat sig. Svensk fåordighet och envishet var inget för OPA-ländernas (Organisation Pro Alpine) framtidsplanering. Jakten på Stenmark tog sig ofta underliga turer. Han tvingades hålla tal på banketter mot sin vilja. Serge Lang & Co sökte förevändningar för att klaga på Ingemars utrustning. På något sätt passade han inte in i bilden. Det var bara siffrorna i backen som talade ett högt och tydligt språk.
Sju segrar 14 lopp
Säsongen 1977-78 vann Ingemar sju av 14 tävlingar och tog sin tredje raka seger i Världscupen. Han förberedde sig med sommartävlingar i Australien och Nya Zeeland. WC-premiären i Val d’Isere blev en stor uppvisning. Ingemar vann storslalom i Val d’Isere med 2,08 sekunder före Heini Hemmi. Sedan följde han upp med en dubbelseger i Madonna di Campiglios slalom och storslalom.
Stenmark var obesegrad i sina världscupframträdanden före jul. Han var storfavorit till två VM-guld i vässtyska Garmisch-Partenkirchen i början av februari – och infriade alla förväntningar! Stenmark var en jagad man inför VM. I ett samtal med tränaren och upptäckaren Hermann Nogler erkände Ingemar att han kände sig förföljd av supportrar och journalister.
Saken blev inte bättre av att Ingemar kört ur i ”genrepet” i Kitzbühel. Efter tre raka segra: slalom i Obertstaufen den 5 januari 1978, storslalom i Zwiesel den 9 januari och slalom på samma ort dagen därpå, fick Ingemar bekymmer. Åkningen stämde inte, Ingemar var krasslig och fick order att ta igen sig inför VM. Efter några dagars vila och vitamininjektioner blev han bättre.
Den 2 februari 1978 fick Sverige den första alpina världsmästaren. Stenmark var överlägsen i storslalomtävlingen, två sekunder och fyra hundradelar före silvermedaljören Andreas Wenzel, Liechtenstein. Wenzels landsman Willy Frommelt tog bronset. Ingemar avslutade säsongen med en storslalomseger i Arosa, Schweiz, den 17 mars och två SM-guld i Gällivare den 7-9 april.
Schweizaren Peter Lüscher från Romanshorn tillhör inte de största i den alpina cirkusen, men han har en säker plats i Världscupens historia. Lüscher vann en slalomtävling i Garmisch-Partenkirchen och vann hela Världscupen 1978-79. Tävlingsformen hade stöpts om så att kombinationsåkare fick fritt fram att peta ned Ingemar från tronen. Stenmark fick inte räkna alla sina resultat och blev bara femma i Världscupen, 36 poäng efter Lüscher.
Serge Langs nycker och regeltjafset i Världscupen skulle få ödesdigra konsekvenser för idrottsmannen Stenmark. Men segertåget fortsatte i Europa och andra världsdelar. Säsongen 1978-79 vann Ingemar 13 segrar i Världscupen – fler än under någon av de övriga fem säsongerna! I Världscuppremiären i Schladming den 9 december 1978 fick den övriga världseliten agera statister. Ingemar vann storslalom med nästan två sekunder före Peter Lüscher. Stenmark vanna alla tio slalomtävlingarna den säsongen och satte ett fantastiskt rekord i Jasna, Tjeckoslovakien. Segermarginalen till tvåan Bojan Krizaj blev 4,06 sekunder.
Ingemar lyckades vinna 14 storslalomtävlingar i rad från Arosa 1978 till Adelboden 1980. Under karriären slog Ingemar ett 20-tal rekord i Världscupen. De flesta kommer inte att slås under en överskådlig framtid.
OS-guld i sikte
Skidguden från Fjällvinden hade vunnit allt utom ett olympiskt guld. På hösten 1979 kom rapporter från de italienska bergen som först inte väckte någon större uppmärksamhet i Sverige. Under den här perioden arbetade jag på för Aftonbladet och skickades till Schnalstal tillsammans med den skicklige fotografen Bosse Johansson för att träffa Ingemar, som tränade störtlopp under Hermann Noglers övervakning.
Vädret var dåligt under den första dagen, men Ingemar imponerade under träningen. Vi levererade mittuppslaget till förtjusta hemmaredaktörer. Tidigt på söndagsmorgonen den 16 september 1979 gav sig Ingemar iväg i liften upp till utsiktspunkten och glaciären Bella Vista.
Det första träningsåket gick bra, men det andra blev ödesdigert. Jag glömmer aldrig den svåra vurpan i den italienska ödemarken. Ingemar for som en vante i luften flera hundra meter. Han låg livlös i snön och vinden tjöt olycksbådande i klippväggarna runt träningsbanan. Under några plågsamma ögonblick trodde jag att Ingemar var död. Men läkare fanns otroligt nog på plats och hjälpte honom. Efter ett tag ryckte det skrämmande i hans ben. Så småningom kom tränaren Nogler och skrek:
– Min Gud, min Gud, min Ingemar!
Norrmannen Erik Håker var också med på glaciären och hjälpte till. Stenmark reste sig plötsligt och vacklade i snön. Läkaren fick honom att ligga ned i väntan på helikoptern. Stenmark forslades först till sjukhuset i Bolzano, men sedan vidare till Universitetskliniken i Innsbruck där en svår hjärnskakning konstaterades.
Det var en kuslig upplevelse för alla inblandade. Efter några dagar på sjukhuset var dock Ingemar klart på bättringsvägen. Men hans karriär som störtloppsåkare var förbi innan den ens hunnit börja.
I Sverige blev uppståndelsen stor. Syndabockar krävdes och utpekades. Serge Lang var förstås den som hetsat Ingemar till störtloppet men så enkel var sanningen inte. Tränarna Hermann Nogler och Torgny Svensson var mer inblandade än Lang – men beslutet var Ingemars eget.
Efter några veckors konvalescens var Ingemar tillbaka i träningsbackarna. Han inledde OS-säsongen 1979-80 med storslalomseger i Val d’Isere, fortsatte med en dubbelseger i Madonna di Campiglio (slalom och storslalom). Allt var frid och fröjd igen.