Man måste ha sett en fjällby med strödda gårdar omkring en ensam sjö för att förstå Miljön. Den som har träffat glesbygdsbarn, som skyggt möter den stora gruppen av kamrater på sin första skoldag, han förstår Ingemar Stenmarks uppväxt.
I Joesjö ligger snön till i början av juni, på vissa fjälltoppar försvinner den aldrig. På 50-talet löpte en smal, dålig grusväg på sjöns norra sida mellan ett dussintal gårdar med småjordbruk, och vägen fortsatte som en ensam sträng mot Hattfjelldal i Norge.
Att Ingermars första år på morfars gård var lugna och harmoniska är ställt utom allt tvivel. Huruvida skyggheten och viljan att få bli lämnad ifred är en miljöprodukt eller ett ärvt persondrag kan diskuteras, men grundreaktionen har jag sett hos många barn från isolerade fjällbyar. När Ingemar var fem år flyttade familjen till det nybyggda huset på Slalomvägen i Tärnaby.
Lekkamraterna, en av dem Stig Strand, tillbringade mycken tid i slalombacken. I skolan fanns också skidåkningen med, en stor del av vinterns gymnastiklektioner skedde på skidor. Idrotten i form av lekbetonad fri idrott, fotboll, klubbens så kallade ”hårdträning”, blev en naturlig del av en harmonisk barndom och tävlingsmomentet fanns ofta med. Barnens lek är ofta tävling, test av sin förmåga.
I gruppträning klev Ingemar sällan fram i första ledet. Däremot när det blev tävling. Det första dokumenterade exemplet är skolmästerskapet i slalom den 4 april 1964. Gruppen var pojkar födda 55-56. I regel brukade segraren vara från årskurs 2. Ett år betyder mycket i den åldern. Så icke det året:
1) Ingemar Stenmark, 30,1
2) Hans Tony Olofsson, 31,9
3) Jan Peter Omma, 33,6
4) Dan Enoksson, 39,0
5) Stig Strand, 39,2
Stig stannade och frågade om han åkt rätt, därav placeringen och tiden.
Efteråt, när segrarna blivit nästan oräkneliga, och Ingemars lugna, tveksamma leende bakom fräknarna förfört en hel värld, har jag läst om ”den iskalla eldmannen från polarområdet”. Det måste tilläggas: ”Han är och förblir, i och utanför skidåkningen, sinnebilden av den riktige idrottsmannen”. Kanske är det så, att den starke renas av svårigheter, medan den svage riskerar att brytas ner och förfalla till undanflykter och fusklösningar.
På våren 1965 åkte Ingemar till Trento i Italien som svensk representant i Trofeo Topolino. För en 8-åring var den miljön naturligtvis som en månfärd, som trots det för honom blygsamma resultatet, blev viktigt för hans inriktning. Men det bör noteras, att i Tärnaby var Ingemar ingen barnstjärna. Han var en av flera duktiga skidåkare, ingenting annat.
Fokuseringen kom i 16-årsåldern. I pappa Erik hade han ett engagerat men också mycket balanserat stöd.
– Jag har köpt många skidor, som jag fått realisera nästa vecka, sa Erik till mig när Ingemar var i 15-årsåldern. Ingemars krav på materialet var även då högt ställt.
Att titta på statistik i ungdomsåren är i sig intressant. Där möter man hela tiden vid sidan av och ibland före Ingemar namn som Anders Fjällberg, Tomas Ringbrant, Dan Enoksson, Tomas Johansson och naturligtvis Stig Strand. Samma barndomsgrupp som följdes åt upp till skiljevägen i 16-17-årsåldern. Inte heller det något ovanligt, om man minns de många årskullarna inom klubben Fjällvinden. Efterhandsjusterat har många sett storstjärnan i ett tidigt stadium.
Jag gjorde det inte.