Historia

En träffande beskrivning med tanke på de framgångar som byns skidåkare har skördat, och med tanke på den kultur och tradition som finns i Hemavan Tärnaby i den alpina skidåkningen. Härifrån kommer Ingemar Stenmark och Anja Pärson, och en hel hög andra fantastiska skidåkare. Idrottsklubben Tärna IK Fjällvindens del i Tärnabys sentida historia är både imponerande och unik.

Slalomvägen

Den mest berömda vägkröken i Tärnaby, kanske i hela Norrland. Legendernas gata, här växte Ingemar Stenmark och Stig Strand upp i husen bredvid varandra, och här bodde faktiskt Anja Pärsons föräldrar i hyreslägenhet när Anja föddes. Hon har dock växt upp på Björkvägen längre österut i byn. Men för Ingemar och Stig är det här mammas gata. Båda föddes 1956, och de var under hela uppväxten vänner, grannar, klasskamrater och konkurrenter.  Ingen av dem kunde smyga iväg upp till backen för att tjuvträna utan att den andre hängde på. Några hundra meter österut, på Östra Strandvägen, bodde familjen Fjällberg, alla barnen var slalomåkare, och mest känd skulle Bengt bli, med sitt VM-brons i slalom som han tog i Schladming, Österrike den 7 februari 1982.  Han var några år yngre än Ingemar och Stig, men tillsammans med bland andra Thomas Ringbrant, så skulle de här tärnapojkarna tillsammans placera in Tärnaby och idrottsklubben Fjällvinden på den alpina världskartan på ett sätt som ingen tärnabo någonsin hade drömt om. Ingemars pappa Erik Stenmark lär nån gång i slutet på 60-talet på väg ner från träningen i backen ha sagt:

”- Hä sku va rolit om småpojka vårä vart sä bra, sä vi fick si dem på TV.”

Erik Stenmark

Ibland överträffar verkligheten drömmarna på det mest fantastiska sätt. Eriks ”småpojk” skulle komma att stanna Sverige varje gång han kastade sig ut ur ett starthus med en nummerlapp på bröstet.  I Madonna di Campiglio den 17 december 1974 slog Ingemar Stenmark igenom. Han vann sin första världscupseger, den kom i slalom, och totalt skulle hans VC-segrar till slut komma att summeras till 86. Tre år vann han den totala världscupen. Han har dessutom 2 OS-guld, 1 OS-brons, 5 VM-guld, 1 VM-silver och 1 VM-brons. Under Ingemareran kom besökare från alla möjliga håll och tittade på barndomshemmet, och det finns historier om hur man plockade med sig grus från gårdsplanen som souvenir.

Med på resan genom den alpina tävlingscirkusen, genom alper, klippiga berg och japanska vinterorter  fanns barndomsvännen Stig Strand, som kan redovisa  två världscupsegrar som höjdpunkter i karriären. Båda tog han säsongen 1982/1983. Det året vann han också slalomcupen totalt. Stig Strand tog också fyra andraplaceringar i världscupen, varav en i hembyn Tärnaby.  

Rakt nedanför Slalomvägen växte Fjällvindens senaste stjärna i senioreliten upp. Jens Byggmarks föräldrahem finns på Prästgårdsvägen, så inom en radie av en halv kilometer, från Östra Strandvägen till Prästgårdsvägen finns en av delförklaringarna till Tärnabys alpina framgångssaga, den extrema närheten till backarna, tillgängligheten.

Hä ä ba å åk, så har det alltid varit i Tärnaby.

Ingemarbacken/Ingemarliften

2003 utsåg Riksidrottsförbundet Ingemarbacken till en av Sveriges 100 viktigaste idrottshistoriska platser. Långt innan Ingemar for fram som en fantom i pisterna så hade klubbens alpinister visat framfötterna. Tärna IK bildades 1928, och blev Tärna IK Fjällvinden 1935 genom en sammanslagning av Tärna Idrottsklubb och Överumans skidklubb Fjällvinden. 1937 hölls de första egentliga slalomtävlingarna på Laxfjället. Erling “Tärna-Lasse” Larsson var pionjären som på 40-talet blev ledfigur och förde ut klubbens slalomåkning i länet. Tärnabys första mytomspunna slalompersonlighet var en herre med grova skor, vadmalsbyxor, tyrolerhatt, Morakniv och en brinnande passion för utförsåkning. Han, vägbyggnadsteknikern och sprängaren med en välkänd svaghet för öl, var delaktig i utformningen av de första backarna i Tärnaby och blev en pionjär som bansättare. Även hans vallatillverkning är legendarisk här i Tärnaby. Till skidor med glidytor av trä gjorde han vallor med namn som Lavinfart, Fläskpannkaka och Hallonbrus, det låter nästan som en mustig skröna, men bland annat Tärnaby Fjällhotell har bildbevis.

Tärna-Lasse verkade i en tid då man trampade backen själv med sina skidor, då ingen lift fanns för att nå toppen. När ungdomarna cyklade (ja faktiskt, mitt i vintern) milslånga sträckor med skidorna på pakethållaren från byarna utanför Tärnaby för att delta i träningen. Ur den miljön är Tärnabys skidunder sprunget.

1952 blev Hans Olofsson nationell genombrottsman och vann åtta individuella SM-guld fram till 1956. 1960 kom den första stora internationella framgången då Bengt-Erik Grahn blev trea i slalom i anrika Wengen i en FIS A-tävling, den tidens motsvarighet till världscupen. 1966 var han mycket nära att bli världsmästare i Portillo, Chile, och 1967 knep han en andraplats i världscupen i Kitzbühel. 1972 vann Lillian Nilsson klubbens första damguld i SM. 1974 inleddes Stenmarkseran.

En del av skidåkarna som med sina skidprestationer hedrat området har fått en backe uppkallad efter sig, och det är nästan obegripligt många av Tärnabys invånare som förvarar en SM-medalj hemma och kan skryta med en plats i A-landslaget.  Rent teoretiskt och statistiskt är det inte logiskt att Tärnaby med sin befolkningsmängd ska kunna konkurrera på världsnivå över så lång tid. Här finns 600 invånare i själva Tärnaby, 1500 i hela området från norska gränsen till Gränsbäcken några mil sydöst om Tärnaby. Världens journalister har besökt området för att hitta förklaringen till framgångssagan som nu skrivits under flera decennier.

Fjällvindens backe, som så småningom skulle bli Ingemarbacken, var så klart en naturlig lekplats för bybarnen, och särskilt för dem som bara bodde några hundra meter ifrån, som Ingemar och Stig. När de var små var liften en polettlift  och i den kunde man åka upp två och två. Stig Strand utvecklade snabbt ett finurligt system, där han drog nytta av sin litenhet i kontakten med gästande skidåkare i jakten på del i deras poletter:

”-Tro du att ja klara den här backen? , brukade han fråga. Om ja få åk med de upp ska du få se”

1983 hade tärnaskidåkarnas framgångar gjort det omöjligt att förbise Tärnaby som världscuport, så hit kom världscupcirkusen den 23 februari 1983, slalom stod på programmet, och det var i Ingemarbacken det skulle avgöras. Stenmark på hemmaplan, i sin egen backe, i en Hollywoodfilm hade ju utgången varit självklar. Nu var ju det här verklighet, och idrott i allmänhet och slalom i synnerhet handlar om små avgörande detaljer, dagsform och lite tur eller otur. Ingemar var på fel sida av den tunna linjen den här dagen, och gränslade en port ganska tidigt i första åket. Allra mest bedrövad över det var tävlingsmänniskan Ingemar Stenmark själv, och han försvann snabbt från tävlingsområdet och alla journalisters frågor, in i barndomshemmets trygga hemtrevnad. Hemmapubliken kunde gå hem nöjd ändå, Stig Strand gjorde en kav karriärens bästa tävlingar och blev tvåa. Vann gjorde Andreas Wenzel, Liechtenstein. 3:a blev Bojan Krizaj, 4:a Marc Girardelli. Bland namnen som åkte ur fanns också flera bekanta namn,  förutom Stenmark  t  ex Phil Mahre och Pirmin Zurbriggen. Det är egentligen otroligt att alla de här storheterna var här samtidigt under några dagar i februari 1983, i vår lilla by, långt upp i den lappländska fjällvärlden, ett område som för många svenskar ligger avlägset.    

Snowboard och akademi

I snowboardvärlden är 29-årige Hampus Mosesson en ikon. Han flyttade till Tärnaby från Skåne i tidig skolålder, och här blev han en av banbrytarna vad gäller brädåkning. Hampus har hunnit med en juniorvärldsmästartitel, seger i Red Bull Big Air i Åre, blivit vald till “Rookie of the year” i USA, och har vunnit Europas största snowboardtävling Air and Style Games. Han har uppmärksammats för sina spektakulära hopp och så småningom blev höga hopp och filminspelningar Hampus specialitet. Säsongen 2010/2011 ingick han i snowboardlandslaget. Hampus var en föregångare, och har fått många efterföljare. I Tärnaby finns en snowboardlinje på Tärnaby Skidhem. Förutom snowboardlinje, finns också en alpin linje som folkhögskoleutbildning i byn. Här finns också Tärnaby Alpina Gymnasium och en högskoleutbildning som kombineras med skidträning inom ramen för det som kallas Tärnaby Skidakademi. 

Gamla fikastugan

Nästan högst upp i Ingemarbacken hade Fjällvinden tidigare en fikastuga som uppfördes i början av 1960-talet. Damklubben, en sektion inom Fjällvinden som bildades 1967, har genom åren utfört enormt mycket arbete för att dra in pengar till Fjällvindens ungdomsverksamhet, och drev bland annat fikastugan. Länge bakade man först brödet hemma på morgonen, sedan packade man det med sig, gick upp för backen (om man hade tur fick man skoterskjuts, det skulle ju köras vattendunkar upp till stugan också), och sedan serverade man bröd,, våfflor, bullar och varmkorv till hungriga gäster hela dagen. Just det här enorma ideella engagemanget som funnits i byn, hos mammor och pappor, far- och morföräldrar, men även hos människor utan egna barn eller barnbarn i verksamheten är en faktor som har möjliggjort skidsagan. Det finns otaliga exempel på underbart passionerade insatser, i allt från banpreparering eller skidservice till bakning och lottförsäljning. En grej som kvinnorna i Tärnabys skidbygge blev kända för och som efterfrågas än idag är Mössan.

Stenmarksmössan var från början en present från kusinen Barbro till Ingemar, och hon hade förstås ingen aning om den stickhets som mössan skulle ge upphov till. Barbro var själv med i ungdomslandslaget, alla stickade sina egna mössor till landslagets tröjor, det gjorde Barbro också, och 1973 gav hon en till sin kusin. Så blev han plötsligt kungen av alpin skidåkning, och alla ville ha en likadan mössa som han hade. En blå-vit-orange mössa med ett nallemönster var det i original. Den har följts av många olika mönster och färger genom åren. Fortfarande efterfrågas mönstret till mössan, den är alltid mer eller mindre trendig, antingen bara för nostalgins skull, eller för att den för tillfället passar in i någon rådande hype.

Ingemarbacken och alla andra

Ingemarbacken är homologiserad för slalomtävlingar, Anjabacken och Hassebacken är homologiserade för storslalom. Det innebär att backarna uppfyller FIS krav på fallhöjd, lutning, start- och målområde, säkerhet mm.

Ingemarbacken ligger mitt i Tärnabys backsystem och runtomkring  löper backar som är döpta efter framgångsrika Fjällvindenåkare. Bredvid Ingemarbacken löper Stigsvängen ner. Fjällberget förstår man ju också vem som har gett namn till (Bengt Fjällberg).

Den stora backen ner från Linbanans topp är Hassebacken döpt efter Hasse Olofsson, Fjällvindens nationelle genombrottsman.

Åsas nedfart (från toppen på Linbanan) är döpt efter Åsa Rindefalk-Grahn, svensk mästare i slalom och VM-deltagare 1978.

Börjes nedfart (pist bredvid Hassebacken) har sitt namn efter Börje Stenmark, kusin med Ingemar Stenmarks pappa, tog två individuella SM-medaljer i störtlopp och var med att knippa 8 lag-SM-guld till Fjällvinden. Deltog i VM 1958 i Badgastein.

Dahlberget (från toppen på Linbanan) är en pist döpt efter Erland Dahlberg, två SM-brons i störtlopp, och medverkade till många lag-SM-guld för Fjällvinden.

Lassebacken (barnbacken bredvid Ingemarbacken) hedrar pionjären Erling ”Tärna-Lasse” Larsson, vallakokaren.

Staffans backe (från Ingemarliftens topp ner mot Ringbranten) är döpt efter Staffan Lindgren, SM-segrare i slalom och störtlopp. Störtloppsguldet togs på hemmaplan, i en spektakulär tävlingen på Ryfjället.

Thomas Ringbrant har gett namn åt Ringbranten (bredvid Ingemarbacken), landslagsman som deltog i VM 1974, har flera lag-SM-guld.

Granbacken (öster om Anjaliften) är uppkallad efter bröderna Grahn; Axel, Bengt-Erik, Göte, Sune och Tore. Tillsammans har de många SM-guld tillsammans. Tore deltog i VM i Chamonix 1962, Mest känd av bröderna är Bengt-Erik Grahn, deltog i tre OS och två VM. I Wengen 1965 blev han trea i slalom, i en FIS A-tävling, den tidens motsvarighet till världscupen. 1967 knep han en andraplats i världscupen i Kitzbühel.  Året innan, 1966, i chilenska Portillo var han oerhört nära ett VM-guld i slalom, han ledde med nästan 2 sekunder  efter första åket, men ett fall några portar från mål i andra åket krossade den drömmen. Vid OS i Grenoble 1968 låg Bengt-Erik fyra efter första åket, men i andra åket körde han på en käpp som gled ner och låg i en port längre ner. Han försökte hoppa över den, men det gick inte och han föll.

Lillians backe (nedfart från Kanahobben, östra sidan om Anjaliften ) har fått sitt namn efter Lillian Nilsson, SM-drottning 1972 med guld i i störtlopp och storslalom, silver i  slalom. Tog totalt 3 SM-guld individuellt.

Mickelspasset (pisten längst österut, från Kanahobben) har fått sitt namn efter Sven Mikaelsson, medverkade till flera lag-SM-guld, flerfaldig SM-medaljör, VM- och OS-deltagare.

Förutom Anjabacken så är backarna i Tärnaby uppkallade efter skidåkare som avslutat sina karriärer för ett bra tag sedan. Utöver dessa finns det många duktiga skidåkare som har hedrat sin klubb med fina prestationer, t ex har Tärnabytjejerna  Jessica Fjällryd och Nina Hansson under 90-talet och 00-talet tagit hem SM-medaljer i lag och varit med i landslaget. 

Jens Byggmark, med två VC-segrar och ett VM-silver, har ännu inte hunnit få någon backe uppkallad efter sig.  Men det kommer helt säkert. När Jens tog sitt VM-silver i Garmisch Partenkirchen 2011 var caféet  vid foten av Ingemarbacken  fullpackat. Här fanns klubbens åkare, tränare och föräldrar, för samtidigt som det pågick en tävling i Ingemarbacken ville man följa Jens, och i caféet finns en tv. När han så tog sitt silver höll taket på lyfta från caféet, då var det feststämning på riktigt i glädjen över att Jens till slut fick revansch efter flera kämpiga år. I byn där skidåkning snuddar vid religion har Jens definitivt kvalat in bland de allra största nu, och det är ingen lätt bedrift. Redan hans genombrott med två segrar i klassiska Kitzbühel och en andraplats i Schladming i januari 2007 förde in honom bland klubbens kungligheter. Som ung var hans träningsiver omtalad i byn, han tränade väldigt mycket, både i backen, på gymmet och ren fysträning. Sen är hans förtjusning i fart och starka motorer inget nytt för Tärnaborna. Fortfarande är skotern bland de saker som lockar allra mest när han kommer hem från den stora världen för lite fritid i barndomsmarkerna. Han, liksom Anja, ställer gärna upp för TIK Fjällvinden. De har besökt kvällsträningar, haft läger, deltagit i tävlingar på hemmaplan långt bortom ljuset från tv-kamerorna. Det är nog också en förklaring till att Fjällvinden under så många år producerat stjärnor, det känns helt realistiskt att tro att man kan bli världsmästare, för det är inte något man bara ser på tv, världsmästarna har vuxit upp i samma by som barnen här, har gått i samma skola, tränat i samma backar och rätt vad det är så dyker det upp en klubbkamrat som är världsmästare eller OS-medaljör på kvällsträningen. Det river ner mentala hinder.

Anjabacken

För att komma hem så tog den unga Anja efter idrottslektioner, träningar och friåkning vägen ner genom skogen från toppen av Anjabacken österut mot Björkvägen. Anjabacken är Tärnabys nyaste backe, den invigdes 2001 och döptes så klart efter skiddrottningen Pärson. Hon hade då slagit igenom för några år sedan, när hon vann världscupen i Mammoth Mountain i USA 1998. Anjabacken är 1300 meter lång och har en fallhöjd av 330 meter och här körs en hel del storslalomtävlingar på vintrarna.

Anja har precis som Ingemar, Stig, Jens, Bengt och de andra tillbringat i stort sett all sin fritid i Tärnabys backsystem. Hon var redan som mycket ung en uppenbar begåvning, hon vann stort, och hon vann över både tjejer och killar. Hennes tävlingspsyke har alltid varit något utöver det vanliga. Och det har räckt hela vägen till den alpina världens riktiga finrum. I svensk idrottshistoria har hon länge varit en av de största. När hon tog sin 19:e mästerskapsmedalj blev hon unik i den alpina VM-historien. Medaljen bärgades i lag, i nationstävlingen i Garmisch-Partenkirchen 16 februari 2011. Bronset innebar att Anja säkrat 13 VM-medaljer, fler än någon annan alpin skidåkare i modern tid.

Anja Pärson har vunnit, förlorat, kraschat och kommit tillbaka, bekämpat skador, utstått kritik, hyllats och analyserats runt om i världen. Ingen som har hört henne prata kan tvivla på hennes kärlek till det här området, och skulle Tärnaby ombedjas kröna en drottning så lär ingen annan än Anja Pärson komma på tal.  Att få en egen backe i skidlegendernas Tärnaby är ändå ett ynnestbevis så gott som något. 

Sveriges genom tiderna mest framgångsrika alpina klubb

Tärnabys skidåkare har tillsammans fram till nu tagit 132 segrar i den alpina världscupen (Ingemar Stenmark 86, Anja Pärson 42, Jens Byggmark 2, Stig Strand 2 (tävlade då för Luleåklubben Groko Alpina,). Tärnaby har också 3 OS-guld, 1 OS-silver, 5 OS-brons, 12 VM-guld, 3 VM-silver och 5 VM-brons. Dessutom var Anja och Jens med i det lag som tog VM-silver i nationstävlingen i Åre 2007, och Anja var med i VM-bronslaget i nationstävlingen i Garmisch-Partenkirchen 2011 . 

Inte illa för en bygd som aldrig haft några rika träpatroner, stora industrier eller förlänats berömmelse som lärosäte. Till Tärnaby har guldet kommit i samma packning som skidorna, stavarna och pjäxorna.

---

Källor:

• “Fjällvind över världen” bok skriven av Stig-Ove Gustafsson
• Artiklar skrivna av Sven Mikaelsson